Báb eller
Sayyid 'Ali Muhammad Shírází (född
20 oktober 1819 i
Shiraz i
Iran, avrättad vid års ålder genom arkebusering för påstådd uppvigling och brott mot islams lagar den
9 juli år
1850 i
Tabriz) i Iran, räknas tillsammans med
Bahá'u'lláh som grundare av
bahá'í-tron. Sayyid 'Ali Muhammad var en köpman och karavanledare i Shiraz som, när han var 24 år (den 23 maj år 1844), proklamerade att han var
Den utlovade som messianska shia-muslimer väntat länge på. Han antog titeln
al-Báb som betyder
Porten. I början framstod han som porten till Gud, men också till messias, den återvändande 12:e imamen
Qá'im eller
Mahdi. Senare såg han sig själv som Mahdi och införde begreppet "gudsmanifestation" om sig själv och flera stora religionsgrundare genom historien. Han undvek att kalla sig profet, och menade att
Muhammed fortfarande var profeternas insegel. I stället beskrev han sig som Guds andliga spegelbild samtidigt som han började tala om en ny och mäktigare gudsmanifestation, som skulle träda fram 19 år efter hans egen proklamation, dvs 1863 – vilket Bahá'u'lláh också gjorde. B'abs kallelse startade en religiös väckelserörelse i det politiskt och religiöst korrumperade
Iran. Báb skrev hundratals brev och s.k.
tavlater (kortare religiösa skrifter) där han hävdade sitt messianska anspråk och utformade sin undervisning och en ny religiös lag. Han hade efter några år mer än 50.000 anhängare men fängslades snart och var fram till sin död mer eller mindre isolerad från sin snabbt växande anhängarskara och hade ingen egentlig kontroll över denna. Hans rörelse mötte ett våldsamt motstånd från Irans prästerskap och Irans regering använde armén för att kuva de entusiastiska supportrarna, bábíerna, som förföljdes och dödades i tusental. En av Bábs lärjungar var den unge adelsmannen Mirzá Husayn 'Ali Nurí (
Bahá'u'lláh), som utvecklade
bahá'í-tron.