Svensk-norska unionen (formellt
Förenade konungarikena Sverige och Norge eller
Sverige och Norge) var en statsrättslig förening mellan kungarikena Sverige och Norge under perioden 1814–1905. Unionen uppstod ur
Kielfreden den 14 januari 1814 och den följande
konventionen i Moss och stadfästes genom en revision av
den norska grundlagen den 4 november 1814 och genom
riksakten 1815. Unionen var en kompromiss mellan å ena sidan de norska självständighetssträvandena, uttryckta genom
Eidsvollförfattningen, och å andra sidan Sveriges anspråk på Norge som en ersättning för det förlorade Finland och det till Danmark avträdda
Svenska Pommern.