fonetik

Die Phonetik (gr.  phōnētikós „zum Tönen, Sprechen gehörig“, von phōnḗ „Stimme“) untersucht als Teil der Lautlehre die Faktoren und Komponenten sprachlicher Laute. Sie ist ein eigenständiges interdisziplinäres Fachgebiet zwischen Linguistik, Biologie, Akustik, Neurowissenschaften und Medizin. Der Gegenstandsbereich der Phonetik ist die gesprochene Sprache in all ihren Realisierungen.

Fonetik (grekiska φωνή, foné, ljud) är vetenskapen om talet, särskilt talljuden. Den ägnar sig åt att beskriva språkljud bland annat hur de bildas (talproduktion), deras fysikaliska egenskaper (akustisk fonetik) och hur de uppfattas och förstås (talperception). En deskriptiv gren sysslar med evolutiv fonetik och är en viktig del av den språkhistoriska vetenskapen. Den normativa fonetiken beskriver de vedertagna uttalen i specifika fall. Nära sammanhängande med fonetiken är studiet av språkljudens funktion i själva språket, fonologin.

Fonetika je prírodní veda na pomezí lingvistiky, anatomie, fyziologie a fyziky (akustiky). Zkoumá zvuky (fóny), trídí je a klasifikuje. Fonetika zkoumá zvukovou stránku jazyka z ruzných aspektu, tedy hlavne fyziologickou cinnost mluvidel a akustickou podstatu zvuku. Ackoliv jsou výsledky fonetického výzkumu hojne využívány v lingvistice (zejména fonologii), nepatrí fonetika prímo mezi lingvistické disciplíny.

Fonetik er læren om sproglyd, dvs. hvilke lyde, der anvendes i sprog, hvilke egenskaber disse lyde har og hvordan de frembringes. Fonetik skelnes fra fonologi, der er studiet af lydsystemer og deres struktur. Indenfor fonetikken bruges betegnelsen fonem om den mindste betydningsadskillende enhed.