fornöstnordiska

Fornöstnordiska, dialekt av fornnordiska talad i Sverige och Danmark omkring 850-1300 efter Kristus och som senare utvecklades till svenska och danska. Fornöstnordiskan skilde sig från fornvästnordiskan (fornnorskan och dess dotterspråk, isländska och färöiska) genom sina färre diftonger. Diftongerna i östra Norden började dock försvinna först i slutet på 900-talet och i början av 1000-talet, förutom på Gotland, där de bevarades helt. Skillnaderna var i övrigt tämligen små och överträffades av varianter inom respektive dialektområde. I östra Norge talades dessutom en språkvariant som med visst fog kan betecknas som en blandning av östnordiska och västnordiska element. I Sverige kallas fornöstnordiskan vanligen för runsvenska medan man i Danmark talar om rundanska. På grund av novismer i det skandinaviska dialektområdet, vilket renderat i mer eller mindre stora uttalsskillnader, är det idag dock lättare för en svensk att förstå norska (även nynorska) än danska.