Klavikordet är en enklare typ av
klaverinstrument, vilken troligen utvecklades ur
monokordet.
Strängarna löper vågrätt och vinkelrätt mot tangenterna. Varje
tangent har en metalltunga, som slås mot
strängen då tangenten trycks ned. Samtidigt som tungan slår an tonen, fungerar den också som
stall och förkortar strängen till önskad ton; den del av strängen som inte ska klinga är omvirad med ett tygband eller liknande.
Så länge tangenten hålls nedtryckt är metalltungan i kontakt med strängen. Detta kan ge upphov till flera effekter då tonen fortfarande kan påverkas efter anslaget; med förändring av trycket på den anslagna tangenten kan man åstadkomma ett vibrato och i viss mån kan man även få till
diminuendon och
crescendon.
Tungans dubbelkaraktär gör att man kan använda samma sträng till flera toner genom att placera tungorna på olika ställen längs den, så länge inte den del av strängen som är på fel sida tungan och inte omvirad blir för lång. Ett klavikord med sålunda inbesparade strängar (för toner man ändå
sällan spelade samtidigt) kallas
bundet och var det vanliga fram till 1700-talet ungefär, då man började uppskatta sådana uttrycksfulla
dissonanser som man behöver ett
obundet klavikord till.