Kyrkotonarter, också kända som
modala skalor eller
kyrkotonala skalor, är ett flertal
tonarter och skalor som användes under medeltiden, och som är grunden för modal improvisation inom bland annat 50-tals
jazz och senare. Inom klassisk musik och konstmusik har dessa skalor blivit ovanliga efter medeltiden, sånär som på
dur-tonarter och rena
moll-tonarter som därefter länge varit de dominerande. Med tonförrådet enligt bilden definieras tonarterna:
- Jonisk, grundton C (durskala, ej modal)
- Dorisk, grundton D
- Frygisk, grundton E
- Lydisk, grundton F
- Mixolydisk, grundton G
- Aeolisk, grundton A
- Lokrisk, grundton B